det finns ingen anledning att du och jag borde vara själva ikväll

Ni vet när ångesten skär igenom hela kroppen sådär så man vill skära ut den, göra ett "exit wound"? Ni vet när man skulle göra allt för en kick? Ni vet när man har gett upp allt som är fint bara för att vilja ta tillbaks det men det redan är alldeles för sent? När musiken låter som barnskrik i huvudet, när man skakar av kyla fast man är inne i värmen? När suicid inte bara är ett ord, en tanke, utan även en utarbetad plan i huvudet, men man bryr sig inte ens tillräckligt för att dö? När man famlar efter något som kan ta bort ångesten, ett självskadebeteende i de konstigaste formerna bara för att få någon sorts kontroll? Ni vet när man har tappat greppet men kan inte få tag om något igen, för man har redan fallit alldeles för långt för att ens kunna se kanten längre? Ni vet när man inte klarar mer utan behöver kaos? Jag vill flyga med molnen.