Now and then I think of all the times you screwed me over,
part of me believing it was always something that I'd done.
Tänker självfallet på gamla tider dagen efter jag varit vilsen i tankarna på sättet jag vill vara det. Blir mest arg när jag tänker på en gammal kärlek, gamla vänner och människor jag avskydde så hemskt mycket. Jag förstår inte, jag förstod aldrig någonsin någon annan än Moa och Lois de dagarna. De dagarna som var så vissna. Så fina. Så otroligt konstiga och svåra, tycker jag idag.
Jag funderar på varför folk blir så fittiga? Alltid. "Well you said that we would still be friends". Men blir det någonsin så? Kan man avsluta en kärlekstid eller en intensiv vänskap och ändå hålla det på en artig nivå?
Någon känner sig alltid sviken, det är alltid någon som måste ta steget att avsluta. Det är alltid någon i underläge. Då börjar man baktala, misstro och till och med avsky den andra. Jag förstår inte. Om man tyckt så himla mycket om någon, kan man inte vara glad att den mår bra och går vidare? Varför gräver man ner sig på det sättet? Varför hatar man när det går bra för någon som inte är ens egna längre? AHH, ska sluta tänka, blir bara arg.
god morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar