nattnostalgi - många nätter på sjukhuset

Fick just en flashback från en kvinna som låg på sjukhuset med mig. Allting bara stannade. En kvinna jag delade rummet med när jag var som mest inne i min nedåtgående mani.

Helt plötsligt känns allting så oviktigt förutom just den kvinnan.

Jag hoppas hon har det bra nu. Att elchockerna inte eldat bort hennes minne, så hon minns det fina i livet vilket hon försökte lära in i mig. Så hon minns hennes fina man och hennes fina barn. Jag hoppas hon minns mig, men inte som en patient, utan som en vän. Man får få vänner inom vuxenpsykiatrin. Inom slutenvården.

Jag hoppas hon har det bra. Fast jag vet att ingen av oss patienter på avdelningen någonsin kommer bli så friska som vi vill bli. När jag åkte in igen för medicin(och suicidalitet) i maj(?) såg jag en kvinna som uppenbart inte kände igen mig, fastän jag kände igen henne så väl. Hennes trasiga blonda hår och hennes vingliga sätt att gå på. Det hade då gått 4 månader sen jag sett henne sist. Missbruket i hennes ögon och kropp var så tydligt, men kanske var hon för sjuk för att ligga på något behandlingshem. Jag vet inte.

Jag minns en annan gång, en man som brukade spela kortspel med mig, väldigt mycket kortspel. Det var allt vi gjorde. Spelade parti efter parti tills det var dags för kaffe. (Varm choklad för mig). På kvällen spelade vi mer spel. Han frågade mig saker jag mindes så tydligt en tid men som jag inte minns längre. Han fann mina ärr obehagliga, han strök med handen över dem och rös till. Sen en dag åkte han hem och strax efter det gjorde jag också det. Han var så uppenbart psykotisk att det nästan tog på mig. Jag som sett allt, den här unga stiliga mannen på 22 år som var så sjuk, han skulle hem till nytt liv i alla fall. Hur mycket nytt liv man nu kan få i Dalarna.

Eller en annan kvinna, en kvinna som var hemskt förälskad i Robert Pattinson och det var allt som betydde något för henne. Hon försökte nå mig men jag kanaliserade allting då. Hon låg på fel kanal, jag fick ingen sändning och jag förstod aldrig vad hon sa. Fast den gången förstod jag inte vad någon sa. Allting var bara mummel.

I natt känns som en sån natt då jag helst skulle ligga där inne med de sorgliga sjuka hjärtana. En plats där jag mår så dåligt. En plats där jag är trygg. Slutna psykvården har varit som ett andra hem för mig i mina tankar, ett hem där jag kan andas ut lugnt, samtidigt som jag skriker ut min ångest för den får inte plats i lungorna längre. En plats där jag aldrig har mått sämre men aldrig varit mer trygg. Aldrig varit mer rädd men aldrig lika hoppfull, aldrig känt mig lika hopplös som där.


Svart på vitt, jag lever inte i grå värld idag i alla fall.

Borde säga god natt. Men jag vågar inte sova, för då måste jag röra burken med stesolid för ångesten som dödar mig. Då måste jag röra kartan med zolpidem som ska få mig sömnig igen. Då måste jag säga god natt. Då måste jag vakna igen. Då måste jag börja om, ännu en dag, ännu ett kaos i mitt huvud. Och säger jag god natt just nu finns en risk att jag inte tar rätt dos.

Jag vill bara härifrån.