Sömni

Av en slump upptäckte jag att den här bloggen är kopplad till mitt google-konto!

Såhej mina kära små hjärtan. Det vore nog väldigt bra för mig.ska fixa trixa och göra om när jag sitter på laptopen

Anywayyy. Hänt en del i mitt liv öh. Ikväll är jag inte och festar i slampiga kläder (love that though) utan har redan lagt mig och däckar snaaarrrrt.

PUSS VI SES

De säger att blod är tjockare än vatten.

Emelie är min finaste del av det hjärtat som tillhör familjen. Allra finaste.

Familj. Det viktigaste man har.

Jag kommer aldrig vara någonting för min familj. Jag kommer aldrig vara en faster, en moster, en syster. Inte ens en dotter. Nu menar jag inte att dom inte ser mig som något av de här sakerna, utan jag menar att det är så det är. Jag tog det avståndet jag gjorde, både fysiskt och mentalt. Det var mitt val. Man står sitt kast, ni vet. Jag önskar ibland att jag hade en sundare relation till min familj. Jag önskar ibland att jag också kunde ringa och bara prata. Önskar ibland att jag inte förstört det jag har förstört. Men jag orkar inte. Min hjärna är så utmattad av allt spel, min hjärna orkar inte med någonting verkligt längre. Min kropp är trött och sliten. Och det har varit så en lång tid.
Det värsta är att det var såhär jag ville ha det.  Jag ville att när jag uppnått åldern 21 skulle jag ha så pass lite kontakt med min familj, att när jag försvann skulle det vara en lättnad. Skulle flytta. Överdosa. Sjunka i vattnet. För jag vill inte såra dem. Jag älskar dem, men jag tror inte att det är en hälsosam kärlek. Det är ansträngande att ses. Det tar på krafterna att träffa min familj. Därför är jag inte ens säker på om jag åker hem i midsommar. Jag kommer vara så trött.

Min hjärna är så manipulerad, men jag har liksom tappat fästet i det. Jag ser på bilder jag är taggad i och tänker "men var är jag?". Jag är inte någon jag känner. Jag vet inte. Jag ser inte ens mig själv. jag ser mig i spegeln och undrar vart jag tog vägen? Vem är det där?
Och jag vet att min familj inte vet vem jag är heller. Det är kanske det som skrämmer mig så fruktansvärt att jag inte kan sluta gråta längre.

go mad for a couple grams - been this way since 18

är nog snart så lycklig som jag var just när den här bilden togs.

jag har gjort något idag som gör mig glad. men inte tillräckligt. jag har skrivit mitt namn med bläck på mycket viktiga papper och nu kommer ansvar. hej hej. nervös. fast inte tillräckligt. vill sova. hoppas allt blir bra nu. 5 juni. puss och kram

smakem av att bli bestulen

Spriten. Smaken av glidmedel i min mun. Tabletterna som bara rann i kroppen. Hatar mig själv som aldrig förr och jag vet att jag kanske måste göra något ledsamt som kanske knäcker mig för en lång lång tid bara för att få bort den här känslan av äckel. Att inte vara värd något. Att inte förtjäna bättre. Att det enda jag kan här i livet är att suga kuk & förstöra min kropp. Sad life sad story. Vill döda allt som rusar runt i kroppen. Är det själva ruset jag sökte som går ur kroppen, springer ut ur blodet?  Låt de springa fortare om sä är fallet. Eller är det mina gamla monster som väckts till liv igen av den oturligt finurliga slumpen som gjorde: spriten: smaken av glidmedel i min mun: tabletterna som bara rann i kroppen till ett (1) igen. Det blev en kombination av försommarvärmen som varit förr, då jag förlorade mig själv till ett missbruk jag inte talar om eller låtsas om. Ett äckligt självhat. Den här smaken. Ändå dricker jag inte en flaska bubbelvatten, borstar tänderna och fyller på min kropp med sömngivande medel som skulle hjälpa mig just nu. för att få bort de där tre (3) sakerna som i sig inte gör mig något illa men som tillsammans får mig att hata min kropp som jag gjorde i början. Som jag gjorde när det hände. När sånt som inte ska hända händer och jag blev sjukare djupare intensivare men gladare utåt för jag har varit tillräckligt mycket offer. För mycket medlidande slängt på mig. Låtsas aldrig om någonting. Bra tack, bra så. Vill döda den här kroppen med rakblad för att se mig lida. Borde det inte vara annorlunda.  Borde det inte? Efter att ha sålt ut min sista bit själ känner jag mycket mindre.  Inte mindre ångest eller sorg men åtminstone mindre känslor. Mindre medlidande. Mindre förståelse.  Låtsas. Its all just pretend. Och jag vill dö.

Jag vill inte sluta skriva för det lugnar dödsönskam lite. Vart ska jag ta vägen med all min ångest?  Jag kan inte fortsätta låta den finaste mannen jag vet bli till sten av min sorg. MIN sorg är min och inte hans. Varför älskar han mig? Det vore ett enklare liv om han avskydde mig. Men ett så mycket gråare fulare sorgsnare liv.

Men jag är ju så trasig. Min kropp. Mina tankar. Vill dö vill dö vill dö men kan inte. Vill inte dö. Är ledsen för att jag vill dö igen. Det måste vara mina monster.  Det här är inte tabletter. Det bbetyder att när jag vaknar kommer dom vara där. Och dagen efter det. För all tid.  Igen. Orkar inte. Vill slita av mig min hud med bara händerna.
Borderline. Ptsd. Gad. Rapid cykling. Bipoläritet. Depression. Tvångstankar. Paranoia.

Dissociationer.  Kom till mig inatt

du med din dramatik och din stesolid

gammal gif.
Lyssnar på "uppsnärjd i det blå" på repeat.
Förra året var jag sjuk. jag behöver sjukdomen.den gör mig friskare.

Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.

men jag tänker aldrig dö, nej. det kommer aldrig vara över för mig.

Har brunt fint hår. Glad för det.
Har ändå en känsla av vemod, sitter i Falun, för sista gången i den här lägenheten där jag spenderat så många mornar efter kaosnätter, kaosdygn, kaosveckor. Där jag dragit med 7 personer till att sova i min säng, så jag knappt fick plats själv, där jag har spenderat så många dagar med ångest i kroppen, där jag blivit trasig, där jag har varit trygg på något konstigt vis.
Om det händer något knas nu, då har jag ingenstans att bo. Falun skulle hjälpa mig med bostad om jag väljer att flytta tillbaka. Jag ska söka en utbildning i Stockholm i höst. I sommar ska jag läsa på Komvux i Västerås. Men vart hör jag hemma? Är det meningen att jag ska gå ner mig i ett evigt vinterland, är det meningen att jag ska lyckas med mig själv i den stora stygga staden, eller är det meningen att jag ska bygga upp något som liknar verklighet i vilda västerås? Vet aldrig längre.

I WILL WAIT

Idag har vi varit på IKEA och jag köpte en ihopbyggbar kartong för en femma! Pimpade den kent-visigt.
Du & jag döden.

It was a dance party, everyone looked just right, I played you all night, would you believe me if I told you that I want you, and everyday I felt this way?

Idag skiner solen på mig och livet känns lite enklare.

You taste just like glitter mixed with rock and roll

god morgon god kväll läget är fortfarande:
Sjukskriven/arbetslös
Bor i Västerås
Waaaaah

puss

Jag tror jag hörde nån, längst fram, ropa mitt namn, och publiken i bakersta raden verkligen hatade mig till hälften av sina hjärtan

glitter

Hej kompisar, länkar här nere till världens bästa traderakonto(mitt)(tryck på texten längst ner) eftersom jag efter att ha rensat för en månad sen och gett bort typ en tredjedel av min garderob ändå har kvar guldkorn jag inte kunde släppa då men som jag kan skiljas åt nu för att typ, ööh, gå vidare med mitt liv.

Mycket har Köp nu-pris, därav försvinner de söta klänningarna vips.

Puss

Kläder som ni borde köpa <3