De säger att blod är tjockare än vatten.

Emelie är min finaste del av det hjärtat som tillhör familjen. Allra finaste.

Familj. Det viktigaste man har.

Jag kommer aldrig vara någonting för min familj. Jag kommer aldrig vara en faster, en moster, en syster. Inte ens en dotter. Nu menar jag inte att dom inte ser mig som något av de här sakerna, utan jag menar att det är så det är. Jag tog det avståndet jag gjorde, både fysiskt och mentalt. Det var mitt val. Man står sitt kast, ni vet. Jag önskar ibland att jag hade en sundare relation till min familj. Jag önskar ibland att jag också kunde ringa och bara prata. Önskar ibland att jag inte förstört det jag har förstört. Men jag orkar inte. Min hjärna är så utmattad av allt spel, min hjärna orkar inte med någonting verkligt längre. Min kropp är trött och sliten. Och det har varit så en lång tid.
Det värsta är att det var såhär jag ville ha det.  Jag ville att när jag uppnått åldern 21 skulle jag ha så pass lite kontakt med min familj, att när jag försvann skulle det vara en lättnad. Skulle flytta. Överdosa. Sjunka i vattnet. För jag vill inte såra dem. Jag älskar dem, men jag tror inte att det är en hälsosam kärlek. Det är ansträngande att ses. Det tar på krafterna att träffa min familj. Därför är jag inte ens säker på om jag åker hem i midsommar. Jag kommer vara så trött.

Min hjärna är så manipulerad, men jag har liksom tappat fästet i det. Jag ser på bilder jag är taggad i och tänker "men var är jag?". Jag är inte någon jag känner. Jag vet inte. Jag ser inte ens mig själv. jag ser mig i spegeln och undrar vart jag tog vägen? Vem är det där?
Och jag vet att min familj inte vet vem jag är heller. Det är kanske det som skrämmer mig så fruktansvärt att jag inte kan sluta gråta längre.