men jag tänker aldrig dö, nej. det kommer aldrig vara över för mig.

Har brunt fint hår. Glad för det.
Har ändå en känsla av vemod, sitter i Falun, för sista gången i den här lägenheten där jag spenderat så många mornar efter kaosnätter, kaosdygn, kaosveckor. Där jag dragit med 7 personer till att sova i min säng, så jag knappt fick plats själv, där jag har spenderat så många dagar med ångest i kroppen, där jag blivit trasig, där jag har varit trygg på något konstigt vis.
Om det händer något knas nu, då har jag ingenstans att bo. Falun skulle hjälpa mig med bostad om jag väljer att flytta tillbaka. Jag ska söka en utbildning i Stockholm i höst. I sommar ska jag läsa på Komvux i Västerås. Men vart hör jag hemma? Är det meningen att jag ska gå ner mig i ett evigt vinterland, är det meningen att jag ska lyckas med mig själv i den stora stygga staden, eller är det meningen att jag ska bygga upp något som liknar verklighet i vilda västerås? Vet aldrig längre.